Förra veckans hatobjekt: Vägverket och Swedbank.
Veckans hatobjekt: IKEA och det lilla, glatta kupongshoppinghäftet (som inte gjorde annat än åka ur buntarna och glida runt).

Det var inte så hemskt som jag trodde. IKEA-katalogerna alltså. Jag har en tendens att stressa upp mig, vilket jag lyckades ganska bra med inför dagens första utdelning av de något tjocka katalogerna från möbeljätten. Hade ju inget skönt flow som under gårdagen (benen liksom dansar upp och ner för trapporna och breven tycks flyga ner i brevinkasten av sig själva), och det var verkligen inte njutbart att försöka knö ner katalogerna i de där brevinkasten som mer liknar råttfällor, dessutom lyckades jag med konststycket att köra förbi uppgångar och bunta fel på morgonen. Fick även knäet i styret under stående tvärbromsning (smart! kände mig jätteintelligent! ) så det började blöda. Förutom kataloger och hala reklamhäften hade jag även Rickard Sjöbergs ögon stirrandes tillbaka mot mig. Postkodlotteriet tyckte nämligen att det var roligt att skicka ut försändelser idag. Själv tyckte jag att hans blick var något distraherande: sluta se så jävla munter ut när jag springer i mina trappor! Men det gjorde inget. Det är ju bara lilla jag, inte har väl jag någon rätt att klaga. Lilla jag ska väl sköta mitt och vara nöjd. Dessutom: desto långsammare jag är, desto mer pengar till mig (och desto mindre till Posten)! Man kan ju bara hoppas på jobb nästa sommar… He. heh. he.
Men man ska ju koncentrera sig på nutiden. Rickard Sjöberg, ses vi imorgon också?

(Andra bloggar om: Gnäll, Ikea, Kamprad, Rickard Sjöberg, Postkodlotteriet, Posten, jag längtar efter min lön)

Lyssnar på Säkert! - Allt som är ditt och njuter av hur Annika Norlin önskar livet ur jävlarna.
Dom jävlarna ska skjutas!

(Andra bloggar om: Våldtäkt, Säkert!, Annika Norlin, female vocalists)

Har spenderat helgen på landet. Har passat hus & djur (djurhus? husdjur? erik?), lagat mat (se nedan), tjockat chips (tipsar om milkos färdigdip, sjukt god!), ridit, sett på film, druckit espresso… Några porriga pics för att sammanfatta helgens bravader.

Spagetti putanesca (länk)
300 g spagetti
1 brk sardeller
3 vitlöksklyftor
2 piri piri
1 knippa persilja
4 msk olivolja
1 burk hela tomater
4 msk tomatpuré
2 msk färsk basilika
1-2 msk kapris
100 g svarta oliver
salt
svartpeppar
parmesanost

Gör så här:
Koka spagettin enligt anvisningarna på paketet. Hacka sardellerna. Skala och hacka lök och vitlök. Fräs sardeller, vitlök, lök, piri piri och persiljestjälkar i olja i en kastrull. Rör runt med slev, sardellerna ska bli mosiga men löken ska inte ta färg. Häll i tomaterna och tomatpuré och späd med lite vatten.
Blanda i basilika och låt det hela koka upp. Tillsätt sedan kapris och oliver. Smaka av med salt och peppar. Klipp över persiljan och blanda ner såsen i den heta spagettin. Servera med färskriven parmesan.

Vill du göra receptet lite vassare, lite sportigare? Peta dig i ögonen efter att ha skurit och pillat runt med piripirin: Garanterat mer nöje!

Lycka till!

När jag vandrade hem, svettig och slutkörd (lite som om jag gjort något annat, hemska tanke) från jobbet mötte jag en minst sagt hårdkokt man med en bag på axeln. Skitkool såg han ut såklart och synade mig från topp till tå (ja, jag noterade även att han tittade på mina bröst i billig bh under den stora Post-tröjan) med ungefär den mest äcklade blick jag sett på länge. Ungefär som att jag var det vidrigaste han sett på ett bra tag, och ändå såg han ut som att han sett mycket i sitt liv, hård som sten som han var (jo, men jag såg att han var det.) Istället för att skaka av mig det och konstatera att män är djur, svin, rövhål, sexistiska vandrande kukar så söp jag in hans blick och insåg att jag nog är det vidrigaste han sett på länge. Det tål att sägas igen, nämligen, det är sällan jag svettas så mycket som nu när jag delar ut post. Från alla tänkbara porer sipprar det nämligen fram vätska som sugs upp av min marinblåa outfit där mörkare fläckar bildas. Så då var det konstaterat: Den hårdkokte mannen ville inte ha mig. Puh.
Har även konstaterat att stringtrosor i onaturliga material inte är att rekommendera under en postrunda. Dessa suger inte upp röv- och ryggsvett på ett önskvärt sätt. Note to self: Sovjettrosor på under Postveckorna.

Så, innan jag säger tack och adjö för idag, skulle jag bara vilja tacka Markus för hans underbara kommentar på min recension av Boden - staden i norr. Man skulle kunna säga att han gav mig rejält med smisk och gjorde min uppfattning av Boden så mycket bättre. Så nu tänkte jag dela med mig, för alla de som inte läser just inläggens kommentarer. För visst vill vi ha en rättfärdig bild av Boden (dessutom är jag rädd att jag möjligen svarade dig något otacksamt (Jag har även lovat mig själv att inte anmärka på ditt stavfel)). Here it goes:

“Du har inte gjort så särskilt grym forskning till din recension…anledningen till att bara Nordic Battle group är där nu är pga att det är mitt i sommarn! Inryck är till hösten och våren. Inte så särskilt gott om uteställen iofs, men bra mycket mer än Pupen P, som är ett värdelöst lumparhak.”
-markus

Du har rätt Markus, du har rätt. Jag har inte forskat. Undra om min skola anhåller någon kurs i Forskning, det verkar ju uppenbarligen behövas till min primitivt utvecklade hjärna.
(När vi ändå håller på att ursäkta oss kan jag ju säga förlåt så hemskt mycket kära mor och käre Erik för att jag försökte påstå under gårdagen att endast NBG håller till i Boden.)

(Andra bloggar om: Gunvald, Posten, rövsvett, forskning, rättelse, spanking, smisk)

Jag har inget att skriva förutom att jag är så jävla bra på att dela ut post, att jag trivs med mitt jobb, att jag är jävligt hungrig just nu, att min häst var alldeles tokig när vi var ute och red ikväll, att jag undrar när jag ska dricka upp resten av min Explorer, att jag undrar när jag får lön och hur, att mina händer är smutsiga just nu och att jag luktar mindre gott efter en dag av hårt slit, att jag knappt sovit något inatt vilket är ganska jobbigt, att jag har ångest över fältbiologikursen som jag inte börjat plugga inför än, att jag vill köpa massor va kläder från La Redoute i höst när jag har mycket cash eller kanske åka och hälsa på systeryster i underbara staden Malmö, att jag undrar när Erik kommer hit och myser med mig, att jag hoppas kunna sova bättre inatt och slippa drömma mardrömmar om att jag blir våldtagen av två män, att senaste ELLE var ganska trist men att jag längtar efter nästa nummer när trendbibeln är inkluderad, att det här är en väldigt lång mening och att det hade varit roligare att skriva den utan skiljetecken, men att jag är för lat för att radera dem alla nu, att jag är ganska röksugen men egentligen börjar tänka på att sluta röka, att jag undrar över varför min hud inte vill ordna upp sig och hur den där finnen kan göra ont ända in i hjärnbögen så fort något stöter i den, att det var en ganska äcklig mening, att jag älskar min almanack för den hjälper hålla min hjärna i schack men att jag undrar varför jag blir så uppstressad såfort det blir mycket att göra, att jag börjar bli riktigt girig på grund av Ciao-community, att jag undrar vad mina minipiller kommer kosta mig och kommer jag ha råd med det om det nu är så att jag inte får lön på onsdag, att jag borde svara på min barndomsväns mail snart och påpeka ännu en gång att jag delar ut post till hennes pappa, att jag borde köpa nya skor, att jag tyckte att de som väntade i bokhandeln på sista Harry Potter-boken var ganska töntiga och att jag har läst fyra delar, att jag just nu läser “Simon och ekarna” av Marianne Fredriksson och att det är en väldigt bra bok, att jag är ganska sugen på att måla något smart och roligt just nu och att nej, nu får det räcka. Jag har inget att skriva förutom hejdå.

Hejdå.

Et de ratage en ratage, on s’habitue à ne jamais dépasser le stade du brouillon. La vie n’est que l’interminable répétition d’une représentation qui n’aura jamais lieu.

Idag gick det jättebra att jobba. Med ett undantag:

Det hela inträffade när jag, Malin, befann mig i ett flerfamiljshus för att dela ut dagens försändelser till de berörda i huset. Medan jag, Malin, tar mig upp till andra våningen i tidigare nämnda uppgång når ett högt ljud av metall, post samt postväskor mot asfalt mina trumhinnor. Jag insåg genast vad som hänt. Cykelhelvetet hade vält. Igen.
Ackompanjerad av duggregn och kraftig blåst tar jag mig således ut ur flerfamiljshuset och förflyttar mig fram till platsen där olyckan skett. Jag låter ord som till exempel “fitta”, “helvete”, “jävla dret”, “skitcykel”, “jävla fittcykel” ledsaga mig medan jag tar mig an problemet. Lyckligtvis infann sig denna händelse inte något mer under denna söcken, följaktligen anser jag att det gick förträffligt att tjänstgöra idag, i alla fall.

Härmed skall jag be om att få tacka för ordet, tiden du tog dig och eventuella obehagligheter min redogörelse må ha utsatt dig för. Jag ber så hemskt mycket om förlåtelse och benådning.

Adjö.

(Bilden är ett förslag på en alternativ cykel som inte verkar välta så lätt. Nå, Posten? Hur ska ni ha det?)
(Andra bloggar om: Posten, undantag, fittcykel, redogörelse, röv)