Tänk dig att du står i ett stort, mörkt rum med ett tiotal andra människor. Framför dig är en scen med en ensam discokula, en snurrande, färgskiftande lampa och blåa, snurrande discoljus i taket ovanför och en projektor som visar en rörlig bild, film heter det visst, på väggen bakom. Du är förväntansfull. Du gillar nämligen konst.
Plötsligt strömmar hög, ganska tung, dansant musik ut från några oidentifierbara högtalare och en människa av kvinnokön vandrar ut på scenen. Sakta, som att hon inte har något mål vandrar hon fram, smådansar sig liksom fram till mikrofonen som hon tar upp och börjar tala lågt, nästan upphetsat i. På sig har hon en kreation av sällan skådat slag. En vit slags cape som når till kvinnans midja, kanske är det en sjal (du vet inte för det ser så konstigt ut), ramar in ansiktet och får kvinnan att se ut som någon under islams lagar. På fötterna som fortsätter dansa planlöst har hon knähöga, vita boxarpjuxx. Först tror du att det är några väldigt tajta, färgglatt spräckliga tights eller byxor hon har på sig, men efter att hon slänger av sig capen, eller om det nu är en sjal, ser du att det är en hel trikå. En hel, psykotiskt färgglad sparkdräkt i trikåtyg. Du förundras, men försöker koncentrera dig på filmen bakom henne istället. Men det går inte, hon ställer sig hela tiden framför och leker med bilden, som är alldeles för mörk för att man ska kunna urskilja hennes egenproducerade rörliga media som säkerligen är helt underbar i sig.
Musiken dundrar på och börjar sakta anta en ganska aggressiv form och än är lika mörkt i rummet. Plötsligt blinkar ljus mot dig, som vassa blixtar som bländar och du bara hör musiken dundra i takt i ditt blinda tillstånd. Du hade lika gärna kunnat vara på ett raveparty, men nej, du står i åldersgräns-16-ungdomshuset och tittar på en konstnärs performance. Hon andas tungt i mikrofonen, du börjar svettas, börjar undra när du ska börja förstå det här, du som brukar gilla konst i konstiga former, men hon bara fortsätter dansa planlöst, andas tungt i mikrofonen och sjunga något som sväljs av den allt mer aggressiva musiken, ljuset fortsätter blixtra mot dig och du är glad att du inte har fått någon epilepsidiagnos då du säkerligen skulle ha legat på golvet för länge sen.
Kvinnan på scenen tar sig för huvudet, kastar med håret, går ner på knä, stönar i mikrofonen, ungefär som om hon håller på att få något slags attack, du skruvar på dig, försöker se dina vänner bredvid dig men du inser att det är för mörkt. Sen urskiljer du en mening som kvinnan på scenen lyckas sjunga så den hörs, “ta vad du vill ha! ta vad du vill ha! ta vad du vill ha! ta vad du vill ha!” Musiken ökar, hennes röst förvrids ännu mer till något slags brunstsång och meningen förändras till “ge vad du vill ha! ge vad du vill ha! ge vad du vill ha!”
Några minuter senare är det över. Hon tar upp en fjärrkontroll och verkar trycka på stop. Det blir tyst. Hon säger med djup, viskande, nästan upphetsad stämma “Tack. Det var allt för mig.” Sen liksom flyter hon ut från scenen, nu iförd capen igen, eller är det en sjal?, lika planlöst som hon flöt in.
Du går mot ljuset i dörren. Du funderar. Funderar på vad fan i helvete du just varit med om.
