Det här är en kärleksförklaring till min (flick)vän Frida. Frida är speciell. Unik. T om hennes efternamn är något inte alla andra har, faktiskt bara under 20 personer i Sverige. Men det är inte bara därför jag tycker om henne.
Jag tror att kärleken började spira på riktigt någon gång i ettan då vi hade haft en ganska hetsig diskussion i klassen om feminism, våldtäkter, könsroller och svinen, män, i allmänhet. Jag och Frida utsöndrade lika mycket hat och likvärdiga åsikter. Efter lektionens slut gick vi snabbt (hon har så långa ben så när man går med Frida är takten oftast hög) till matsalen där vi åt, med ganska stor säkerhet, en äcklig lunch och rivna morötter. Vi bildade en front. En enhet. Numera går vi i trean och har insett att allt det där som var så upprörande i ettan är ett nästan hopplöst fall nu.
Frida vet det mesta om mig. Hon vet att jag inte kan passa tiden, hon vet vilket finger jag onanerar med, hon vet det mesta om mitt sexliv, hon vet hur mycket sprit jag tål, hon vet vilka jag hatar, hon vet om mina problem, hon vet när jag är glad och ledsen. Hon vet det mesta. Och det hon inte redan vet får hon reda på i sinom tid. För är det någon som får veta något om mig så är det Frida.
En gång gav jag Frida en bit av mitt hjärta i form av ett litet halsband. Tyvärr var det inte äkta silver så färgen flagnar. Jag försökte väga upp det genom att bifoga en del av en favoritlåt jag har: Drängarna - Om du vill bli min fru. Hon tog det hela med ro, hon är nämligen så lugn och rosam min Frida.
Frida bor utanför Karlstad. Ganska långt utanför faktiskt. Oftast är det synd om henne för hon måste åka jättetidigt till skolan för att ens komma dit, eller jättesent så hon får klampa in i klassrummet när läraren redan börjat mässa. Men Frida skäms inte. Frida är stolt över sitt ursprung. Hon är en lanttjej, men ganska stads-ig av sig i alla fall.
Erkänn, det var du som blandade hans drinkar!
Frida har dock en pojkvän. De två är lite som Donna och Eric i That 70’s Show. Frida är ju som sagt ganska lång, bestämd och lugn medan Christian är mest… liten. Frida har blont hår och Christians hår är svart som natten. Han är också snäll. Men självklart inte lika bra för Frida som jag skulle ha varit för henne. På en av våra sjuka fester i ettan hade Frida och Christian matchat sina kläder och jobbat på att vara så mycket popsnören som möjligt. Sen söp Frida ner sin lilla pojkvän tills han somnade (och senare spydde). Frida tog det med ro, och vi skrattar åt det än idag. Jag och Frida har nämligen likadan humor. Vi kanske kan uppfattas som dryga, och det är vi.
Jag brukar säga när jag har problem med männen att jag ska bli lesbisk. Då säger Frida att jag kan gifta mig med henne. Det tycker jag är väldigt fint sagt.
Vi har ätit likadana p-piller, lidit av likadana biverkningar tillsammans och sett hur våra bröst krympt till menlöshet. Men det gör bara våra band starkare.
Vi har båda blonderat håret tills det ramlat av och vi har gått hem från skolan tillsammans och mött lärarna i trappan ut. Men det gör bara våra band starkare.
Vi har sett hur våra pojkvänner blivit kära i varandra. Men det gör bara våra band starkare.
Ni förstår. Frida är unik. Speciell.
Tack för att du finns.
