Just det. Jag kom på en sak. Jag måste ju skriva mitt författarporträtt idag, men alltid när jag måste göra något får jag så mycket andra mycket bättre idéer i huvudet. Som att berätta om mitt möte med mentholciggaretterna idag. Bortsett från ett försök under lunginflammationen har jag inte rökt dessa skapelser sedan jag var nere i Malmö hos min syster för att titta på the Sisters of Mercy. Då, efter att ha varit ute på krogen (jag var ju bara 16 eller 17, så detta var en spännande kväll för mig), varit allmänt stora groupies och blivit bjudna på diverse alkoholhaltiga drycker släpade vi med oss en t-shirtförsäljare med oss hem. Hem till min systers lägenhet, alltså. I Malmö. Han skulle få sova över (i vardagsrummet där min syster förövrigt spydde innan alla skulle sova, tackar!) mot att vi fick två-tre t-shirtar var, och lite affischer. En ganska bra deal för oss, en ganska dålig deal för honom.
I alla fall, t-shirtförsäljaren hade jättetjocka glasögon och var ganska pedo, skulle det visa sig. Han ville ha min mailadress. Som jag sa, jag var ju bara flickebarnet på denna tiden, men nog gav jag ut mailadressen. Jag är ju inte den som är den. Inte ens på den tiden. Tyvärr har han ju inte mailat än. Stanley (eller vad du nu hette), vart är du? Varför hör du inte av dig? Jag trodde det var någonting mellan dig och mig? Så. Jävla. Dålig. Stil. Så. Jävla. Typiskt. T-shirtförsäljare.
Men, nog om det, t-shirtförsäljaren, eller för all del Stanley, lämnade ett paket mentholcigg efter sig när han gått dagen därpå. Jag, den som inte är den, var självklart framme och roffade åt mig dessa. Det var alltså vårt första möte. Idag har vi alltså haft vårt tredje. Jag och Mentholciggaretterna.
Så, efter detta ganska långa snedspår: Mentholciggaretter är inte gott.
(Men tack ändå, Sandrew!)