Dom som gick gymnasiet med mig vet att jag gillar kaniner. Förstå hur svårt det var att inte fnissa ihjäl sig när jag ritade det här under en föreläsning.
Headspin liksom.

Föreläsning, papper, penna, monoton, photoshop.

Idag har vi byggt en VULKAN. I papier maché. Jag klistrade så häftigt att jag blev helt svettig. Det är jätteroligt att läsa på Universitet!
Från de flesta håll ser dock vulkanen mer ut som en svart balklänning. Men det gör inget, för det är ju tanken som räknas.

Just nu tänker jag att jag gärna skulle vilja vara lite mer full. Just nu alltså, är helt nykter. Skulle gärna vilja vara lite mindre nykter.
Tänk dig en kall öl nu. Låt tanken fukta strupen. Åhh… Tänkte på mango förut. 3 för 15 kronor. Men det var inte på Willys. Synd, för vi ska handla där idag. Så sugen. På mango. Man kan väl ha det i allt tänker jag? Typ sallad? Soppa? Frukost? Snackspåsen? Kulpåsen?

Vill även påminna om att omröstningen fortfarande är öppen! Det går alltså fortfarande att rösta!
Låt inte tillfället gå dig förbi nu! Det borde vara en skyldighet att utnyttja sin rättighet att säga sin åsikt! Så se till att göra det nu, ingen röst är för liten!

R ö s t a

Det är snö ute. Saknar min ponny. Vill också rida lite i snön.
Puss Musse.

Obs! Bilden är ett MONTAGE!

Jag har funderat på en sak ganska länge nu. Varför man bedömer konst som man gör. Med man menar jag att det är ganska vanligt, bland de jag har kommit i kontakt med konst tillsammans med att bedöma på detta sätt. Man säger ja eller nja när man betraktar konstverken, till största del tavlor. Man säger “den var ju fin, men jag skulle ju inte vilja ha den på väggen hos mig.” eller “nja, den var ju häftig, men jag skulle ju inte vilja ha den i mitt vardagsrum!”. Men vad säger det egentligen? Vad är det för bedömningskriterier? Vad tänker man då?
Vill man inte se den bedömda tavlan varje dag? Passar den inte till kulören på soffan? Har du för fult vardagsrum för en så fin tavla? Vill du inte skryta med ett 25 000-kronorsverk på väggen?

Jag menar inte att man inte får tänka sig att man faktiskt går runt bland konsten för att eventuellt köpa med sig en tavla hem. Vissa gör ju det. Köper konst för tusentals kronor och hänger upp hemma. Och det är inget fel med det. Jag avundas er.
Men de människor jag tänker på som har yttrat detta ja eller nja följt av ett “men, jag vill inte ha den på min vägg” är inte i stånd att köpa en tavla för 25 000 kronor.

Jag undrar varför man säger så då? När ingen förväntar sig att du ska köpa tavlan trots att du lovordar den, så måste du lägga in denna mening efteråt.
Svensk avundsjuka? Negativism?
Är det kanske så att man inte får tycka om något helt, något måste vara negativt, och då väljer man inte-på-min-vägg-kortet?
Egentligen är det ju helt ovidkommande om tavlan passar på väggen i ditt vardagsrum.
Konstnären hade knappast ditt vardagsrum i åtanke i den skapande processen. Eller tänker du dig att konstnären kanske hade det, och totalt misslyckades, för du vill ju faktiskt inte ha den här tavlan på din vägg.

Eller så är det kanske helt enkelt är ditt vardagsrum det är fel på? Att tavlan inte passar i ditt vardagsrum säger ju faktiskt inte ett skit.

Men, vem fan bryr sig egentligen.
Antagligen bara jag. Sisådär på natten halv fyra när jag inte kan sova.
Då tänker jag på sånt här.

Hejdå.

Ps. Tänkte fota en fin grej jag gjorde under gymnasiet snart. Jag säger bara kaniner, stål och våld. Ds.

Jag och min flickvän var på kulturdejt idag. Först bevisade hon att hon fortfarande kan tala svenska fast hon bor i Norge, har tagit körkort, sen åkte vi till Värmlands Museum och tittade på Karlskogakonstnären Öivind Harsems verk i Cyrillusrummen.
Abstrakta små, stora rutor av “kalligrafi” på handgjort papper, i gråskala, rött eller blått. Hur häftigt som helst. Besök Värmlands museum och se. Att det är i Cyrillusrummen gör det hela mycket trevligare. Det är en annan känsla där, än i de nyare lokalerna.
Speciellt nu. I de nyare lokalerna pågår nämligen en utställning om Förintelsen: Fransson skottar snö - En utställning om Sverige och Förintelsen.

“Utställningen handlar om Sveriges roll i förhållande till Förintelsen. Den sätter ljuset på Sveriges likgiltighet under andra världskriget. Många visste vad som försiggick, men de flesta teg, var likgiltiga eller prioriterade helt enkelt att jobba med andra frågor. I utställningen får besökarna en möjlighet att själva fundera över Franssons och andras koppling till Förintelsen, det arv den lämnat efter sig och dess betydelse för framtiden.

Det är filmregissören Roy Andersson, Kalle Boman och Stig-Åke Nilsson som tillsammans med medarbetare från produktionsbolaget Studio 24 producerat utställningen om Sverige och Förintelsen på uppdrag av Forum för Levande historia.”

En svensk tiger.
Mår lite illa nu efteråt. Fega, jävla, svenskar.

Imorgon ska jag på föreläsning. Om The Eye. Om Magnus Wallin som har gjort The Eye. Om du inte vet vad The Eye är för något, förutom Ögat på vårt språk, så ska jag ge dig en liten länk. Kunskap till alla!
the EYE - Statens konstråd
Karlstads Universitet - The Eye mötte sin publik

Varsågod! Du slapp till och med googla själv!

Jag är egentligen inte så sugen på att gå utanför lägenheten. Men jag vet att det går över så fort jag väl är i skolan. Det är en så himla trevlig kurs med så trevliga kurskamrater. Så trevligt att jag inte ser fram emot att kursen tar slut om två månader.
För att råda bot på noll social kontakt med omvärlden och dess människor efter kursens avslut sökte jag två andra kurser idag. Supersen anmälan men jag hoppas på att komma in ändå. Det blev Genusvetenskap samt Skissteknik. Den första är 100%, 30 hp. Den andra är 25%, 7.5 hp. Jag tänkte köra båda samtidigt om jag kommer in.

Andra bloggar om: The eye, Magnus Wallin, Karlstads Universitet, konst e ba fult å tråkitt, orka

Och det är inget sexuellt med det.